Det var en gång - för inte så länge sedan - som 4 olika prospekteringar gjordes i 4 olika åar. Dessa åar rann inte så långt ifrån varandra, i en trakt som såg mycket intressant ut. SGU:s guldkarta visade på höga halter av guld i moränen.

Det första paret - som kallade sig själva för "Tons of Gold" - bestod av 2 "snart stenrika" personer som skulle ut och prospektera.

Det andra paret - som kallade sig för "Naturens Guld" - bestod av 2 "friluftsälskare".

Det tredje paret - som inte kallade sig för någonting alls - bestod även de av 2 personer.

Det fjärde paret - som heller inte kallade sig för någonting särskilt - bestod även de av 2 personer.

Det första paret satt och spånade en "lite våt" torsdagskväll om att ta sig ut och gräva guld. Redan nästa dag packade de bilen med "det viktigaste", 2 vaskpannor, en hink att bära hem guldet i, korv, bröd, sovsäckar och tält, ett flak starköl och en flaska hembränd sprit.

Fredag eftermiddag körde de iväg till "sin" å. Väl framme, tände de en "präktig" lägereld, drack ett par starköl och grillade (alla) sina medhavda korvar. Mätta, belåtna och "lite lagom" stadiga, skulle de sedan börja att vaska fram guldet i ån. De tog sina vaskpannor och gick ner till åstranden.

Den ene bad den andre att hämta en spade från bagageutrymmet i bilen. Efter en sund hördes ett uppgivet "Fan - vi glömde spaden!"
"OK" sa den andre, "inga problem, vi gräver med vaskpannorna".

Tyvärr, så visade det sig efter bara en kort stund att den inte var direkt myggfritt vid åkanten. "Har du någe myggmedel" sa den ene. Svaret blev ett buttert "-Nä. Ta en öl istället, det hjälper, har jag hört". (Det gjorde det inte.)

De hittade inga "Tons of Gold". Visserligen fanns det både mikroguld och några lite större korn också, med på grund av öldrickandet så "råkade" de att vaska ur guldet ur sina pannor.

En av dom snubblade på en sten och drattade på ändan i det halvmeterdjupa vattnet. -"Fan i (osv). Nu skiter jag i det här. Vi sätter upp tältet, tar en (?) "stänkare", och snackar om vad vi ska göra i morr´n".

De skulle nu sätta upp sitt nattläger. Tyvärr visade det sig att dom även hade glömt tältet. Fler svordomar. Den ene skyllde det fatala misstaget på den andre, Denne skyllde på den förste...

Nå, efter ett antal "stänkare" ock eldande med "grov" ved, så somnade dom - inte i utan bredvid sina sovsäckar.

Ryktet spreds som en löpeld bland traktens alla myggor: Här finns det "mat"! Stora svärmar flög raskt mot sina mål och drack så mycket blod de kunde. På grund av parets höga alkoholhalt flög de sedan lite vingligt därifrån, även de berusade.

Klockan halv 5, nästa morgon, vaknade "Tons of Gold". De frös så att de skakade och båda hade ordentligt ont i sina arma skallar. De hade "tusen" myggbet - men inget att äta.

- "Djävla SGU:s guldkarta" enades de om. De segade sej in i bilen ock åkte därifrån, hem till "civilisationen".

De lämnade efter sig ett antal urdruckna ölburkar, lite annat skräp och en pyrande lägereld...

Morgonen efter, åt de en stadig frukost och därefter skulle de undersöka platsen. De knallade runt i skogen och på stranden nere vid ån. De hade båda sina kameror med och fotograferade vyer, fåglar, blommor och allt som både rörde sig och satt still. Eftermiddagen ägnades åt att sola och att njuta av det fina vädret. Fram på kvällen, medan den ene fiskade, lagade den andre mat. De pratade hela kvällen om "den härliga naturen"

Nästa morgon, efter ännu en omfattande frukost tog de sedan fram vaskpannorna. Men, istället för att gå ner till ån, så gick de in i skogen för att plocka - svamp. Detta tog förstås nästan hela dagen. När de så småningom kom tillbaka till sin "camp" så var det hög tid att städa upp efter sig, packa bilen och åka hem.

I bilen, på vägen hem, enades de om att detta var den bästa "prospektering" som de hade varit ute på...

Det tredje paret hade, till att börja med, lagt ner mycken tid på att studera inmutningskartor på Bergstatens hemsida, SGU:s guldkarta och många andra kartor. De hade markerat ett "bra ställe" på den togografiska kartan, köpt en fastihetskarta över området och samlat in en hel den information om "allt möjligt" om "sin" å. De hade också tagit reda på vilka som var markägare. Det var en dels en bonde, dels ett statligt skogsföretag.

De beslutade sig för att göra en "riktig" prospektering, även om det skulle kosta lite i både tid och pengar. Sin utrustning fick de komplettera med ett par siktar med olika grovlek på näten, en fyllehammare, en Hendersonpump, ett antal plasttuber osv. Vaskpannor, ett par hinkar och en vaskränna, hade dom redan. Paret hade lusläst en gammal "rekommendation" som de hittade på Guldströms hemsida. De valde ut en del av det som stod i listan.




Listan "Utrustning för prospekteringar" finns på prospekteringssidan)

Med avbrott för fika (de hade bara med sig smörgåsar och kaffe i en termos) så fortsatte de hela dagen på samma sätt. När dagen var till ända så hade de systematisk provvaskat sand utefter en sträcka av en kvarts kilometer. De hade då 5 översiktbilder, med 50 detaljbilder på grävställena och 50 vaskkoncentrat i 50 numrerade plastburkar. Plus att den som vaskade också hade en notering om hur många guldkorn som varje burk innehöll ( t ex burk nummer C-8: Innehåll: 6 mikro, 1 "millimeterkorn", 0 "större").

De hade jobbart hårt och effektivt. De hade fått nu svar på om ån var "intressant" eller inte. De tyckte att den var "mycket lovande". De åkte till campingplatsen, åt mat, tittade på anteckningarna om antalet guldkorn och resonerade en hel del om var de skulle vaska nästa dag. Sedan tog de natt.

Dagen efter gjorde de om samma sak i en annan del av ån. De fick fram 50 prover till. Innan de skulle åka hem så ringde de hem till markägaren och sa att de hittat "mikrometeoriter" och - faktiskt - pyttesmå guldkorn till ett sammanlagt värde av kanske 25 öre. Däremot hade de varken hittat "diamanter eller rubiner", vilket var helt sant. Så frågade de om de fick komma tillbaka en annan helg för att fortsätta att leta.
-"Jo, det går bra" sa markägaren.

Väl hemma igen så kollades proven i mikroskop för att se om guldkornen var "taggiga", vilket kunde tyda på att källan, guldådern, var nära deras fyndplats eller om kornen var "mjukt avrundade som tuggade tuggummin" vilket kunde tyda på att dom hade transporterats långt i ån. De hittade guldkorn av båda sorterna. Jakten kunde fortsätta. Och - det gjorde den. Med framgång...

Det fjärde paret var ute på semester. De körde runt, någonstans i Sverige (i samma trakt som de andra paren i den här sagan), och tycke att det var trevligt. Vid ett tillfälle fick dom se en liten å. Där stannade dom för att ta en paus och fika. De hade (förstås) lite guldgrävargrejor med sig. Det ska man ju alltid ha. Efter en stunds fika ville dom vaska lite och redan efter ett par pannor så lyste det ordentligt guld vid finvaskningen. Där låg minst 50 små guldkorn och ett ganska stort korn! Paret fick guldfeber och fortsatte sitt sökande.

Det kan alltså löna sig att bara prova - i någon å någonstans!




Mer än så vill jag inte berätta...

Guldis.